From the Lo to the Pa

Har ju inte berättat något om Grekland egentligen, och som sagt får ni det i pyttedoser. Detta kommer låta så sjukt fjantigt och som om jag är världens seriösaste och djupaste människa, men ni förstår inte hur vacket det var där.

Vi var ute på en båtutflykt en dag, hette WetnWild och var typ en partybåt med en massa ungdomar som åkte omkring till olika grottor och badade (plus en bar på båten osv), ni fattar. Havet var iallafall så blått att man inte kunde se vart det slutade och vart himlen började. Och på flyget hem, kunde man se höga berg som var i rosa och blå färger omringade av moln så att det verkligen såg ut som om det var där himlen började.

Förövrigt tycker jag att flyget är en av de värsta sakerna, hemresan. Inte för att jag är höjdrädd eller så, men just den här resan satt så perfekt. Jag åkte verkligen bort från allt det som var jobbigt, till ett ställe där det jobbiga inte ens existerade. Och vad gör man då? Man planerar. Man bygger upp visioner om hur det kommer att bli när man kommer hem, hur det kommer att funka och hur underbart allt skulle gå. Men sen när man väl sitter där på planet så förstår man att det inte kommer att bli så. Man ser sjöarna bli större, och bilarna som nyss var som små myror är plötsligt så stora att man kan se registreringsskylten. Och det är då man iner, att resan var inte för att komma bort, allt har inte ordnat sig, det är bara en fet jävla paus ifrån problemet - och då är det förmodligen för sent.

Jag har alltid varit den som hoppas, alltid varit den som aldrig ger upp eller slutar kämpa. Det spelar ingen roll vad folk gör mot mig, bryr jag mig om dem så spelar det ingen roll. För att sluta bry sig är svårare än att bli sårad. Jag är den som önskar varje gång jag ser en stjärna, varje gång det blir lika tal på klockan, varje gång man ser en brunn med ett K (för kärlek) på hoppar man och hoppas, längtar, önskar. Alltid samma sak. Ibland önskar jag att att någon hade smällt till mig riktigt hårt och sagt; Louise skärp dig, fattar du inte vad du håller på med?, och det värsta är att jag inte hade lyssnat utan blivit arg på mig själv för att jag än en gång har fallit dit.

alltid samma sak.