From the Lo to the Pa

Jag är en sån person som har fördomar om allt och alla, det är som om jag bygger upp en bild utav hur jag tror att människor ska vara. Ni vet så där att man nästan sitter och fantiserar ihop ett helt liv. Samtidigt skulle jag aldrig dömma någon på grund utav fördommarna, jag skulle aldrig vara direkt elak mot någon jag inte känner.

I alla fall, ibland träffar man någon som gör att man släpper alla fördomar om hur någon ska vara, plötsligt spelar inte de där dömmande tankarna någon roll (nu snackar vi sådanna som vad folk har på sig, vilken linje, vilka kompisar osv). Allt får helt plötsligt ett nytt ansikte.

Man lär känna personen, börjar lita på personen, umgås med den. Och sen kommer smällen - när man blir så ledsen att man inte vet vad man ska ta sig till. När alla fördomar visar sig vara sanna och man tänker; hur fan kunde det gå så här långt, jag vet ju vilken typ det är. Fördomarna blir till sanning.

Vi går omkring och klagar på hur fördomar uppstår, hur det kan komma sig att det finns så mycket uppdelningar i vårt samhälle och vi chockas av det faktum att det faktiskt finns rasism, men egentligen är det inte alls så konstigt. Det som händer är att man har en liten fördom, kan tillexempel vara att man tycker att de med blå byxor är fullständigt korkade. Så träffar man en kille med blå byxor, får känslor för honom och de där blåa byxorna är plötsligt finast i hela världen. Sen sårar han dig, och varje gång i framtiden, när man får syn på ett par blå byxor, så kommer man tänka på honom, man kommer tänka på vad "sånna som honom" gör och aldrig aldrig mer vilja ha med de där blå byxorna att göra.