yoga
har kommit hem från träningen och sitter som alla tisdagar bänkad framför desperate houswives. tränade bodybalance, och för er som inte vet vad det är så är det lite blanade yogaformer typ, det var härligt.
men på avslappningen, när man bara ska slappna av och tänka så frågade ledaren; ni ska känna att det känns bra, känns det bra ända ut i lillfingret? och det kändes som om första reaktionen bara var nej. sedan frågade hon; känns det bra, känns det bra i bröster? och nej igen.
det skrämmer mig lite. för jag försöker alltid vara på bra humör, försöker le, uppskatta småsaker - även ifall jag helst skulle vilja stanna i sängen och gömma mig under täcket föralltid. men detta nej, är något som skaver inom mig. som en kviven som skrapas mot varenda liten del av din kropp och man ligger bara och väntar på hugget. kanske är det en rädsla, något som är jobbigt eller en saknad. men det skaver och bakom det där leendet så ligger det, och bara väntar.
men på avslappningen, när man bara ska slappna av och tänka så frågade ledaren; ni ska känna att det känns bra, känns det bra ända ut i lillfingret? och det kändes som om första reaktionen bara var nej. sedan frågade hon; känns det bra, känns det bra i bröster? och nej igen.
det skrämmer mig lite. för jag försöker alltid vara på bra humör, försöker le, uppskatta småsaker - även ifall jag helst skulle vilja stanna i sängen och gömma mig under täcket föralltid. men detta nej, är något som skaver inom mig. som en kviven som skrapas mot varenda liten del av din kropp och man ligger bara och väntar på hugget. kanske är det en rädsla, något som är jobbigt eller en saknad. men det skaver och bakom det där leendet så ligger det, och bara väntar.
Kommentarer
Trackback
