From the Lo to the Pa

hej bloggen. jag vet inte hur spontana ni är, eller hur framåt eller framfusna ni är, men jag vet att ni alla har fått en känsla, en känsla av något som gör att ni bara vill skrika det rätt ut.

idag fick jag en sån känsla, av saknad. att jag saknade någon som jag knappt visste att jag kunde sakna. men när jag väl höll på att skrika det rätt ut så slogs jag av tanken, vem är det jag lurar? mig själv, eller personen. vem är det som blir sårad? vilken position sätter jag mig i nu?

tror ni jag tog upp telefonen, slog numret och innan personen ens hade fått chansen att säga hej hade jag redan förstört trumhinnorna på personen genom att skrika; jag saknar dig! nej.