Ett litet tal
.. som jag skrev en gång i tiden. Enyoy.
Det är svårt att föreställa sig hur stor vår värld är, eller hur många människor det finns på på vår jord som varje dag titta upp på samma stjärnor som oss. Det är svårt att förstå sig att det finns platser som vi inte ens kan se föreställa oss i vår vildaste fantasi och händelser som vi inte ens vågar tänka på. Det är svårt att föreställa sig att det finns barn som ser sin bror bli skjuten, som ligger uppe om nätterna för att han är för rädd för att somna och som har gett upp hoppet om en framtid. Det är så långt borta, det är en bild vi antagligen aldrig kommer att se, men precis som känslor så finns det där och det är skrämmande nära.
Jag går motvilligt upp på morgonen och klagar över att inte ett av mina tusentals plagg matchar med det andra, en annan har inte ens ett par skor. Jag äter frukost och blir sur för att kaffet har kallnat när det finns barn som svälter, och när jag sedan går till skolan svär jag över tyska glosorna som jag lyckades glömma när det finns dem som drömmer om att få lära sig läsa, och allt det här får mig att tänka på hur bortskämda vi egentligen är och hur bra vi egentligen har det.
Alla de där sakerna, just de där sakerna som får oss att må bra och som utgör grunden för vårt liv, dem glömmer vi bort. Att vi har möjlighet att kunna välja vart vi ska vara eller vad vi ska säga, att vi har en familj, ett eget rum, dem glömmer vi bort, antagligen för att vi är så vana vid att de alltid ska finnas där, vi är bortskämda helt enkelt.
Samtidigt som kontrasten mellan oss verkar så stor, så är vi uppvuxna och uppfostrade i ett land där man tex inte behöver oroa sig över att inte få en plats på en skola, vår ribba för bra och dåliga saker ligger på en helt annan nivå. De är tacksamma för att få mat, vi är knappt tacksamma över den skolmaten vi vet vi får serverad varenda dag. Vi har aldrig sett det vissa barn har varit med om, eller upplevt att vår mamma säger till oss "Idag är det nog lite snålt med maten, det får räcka med en brödbit", det finns inte på vår världskarta helt enkelt.
Det jag skulle vilja säga är inte att ni nödvändigtsvis ska gå och skaffa ett fadderbarn eller börja skänka pengar till rädda barnet bara för att vi är så otroligt rika i jämfört med dem, även om det också skulle vara väldigt bra om vi gjorde det. Jag vill helt enkelt säga att vi borde försöka uppskatta det lilla som gör oss så fantastiskt lyckliga att vi inte ens lägger märker till det, det vi vanligtsvis glömmer bort.
Var glad över att vi kan leva utan att behöva oroa sig över morgondagen, istället för att bli förkrossad över att inte få ett par jeans eller förlora en match, för genom att göra det bidrar vi inte bara till en mer jämnställd värld utan också till en liten bit av lycka.
