From the Lo to the Pa

tja världen. sitter här och har börjat skriva på mitt alternativa svenskatal. har kört fast lite och är osäker på om jag har modet att stå inför en hel klass och prata om lycka. så ja, jag bedjar om eder hjälp. enyoy..

Jag går upp på morgon, mycket tidigare än jag borde, väljer kläder, fixar håret och sminkar mig - allt för att få den där perfekta looken man drömmer om. Sedan går jag och äter lite, tänker snålt att två mackor och kaffe får räcka - man vill ju inte riskera att gå upp en storlek eller två. Borstar tänderna och med en sista kontroll i spegeln, inklusive suckarna som synen ger, går till skolan med hopp om att idag, idag kanske just den personen lägger märker till mig, idag kanske alla kommer att titta på mig och tänka: jag önskar att jag var precis som henne.

Jag hade tänkt att prata om när man egentligen borde vara nöjd, och varför vi inte är det. Det finns säkert många som vaknar på morgonen och känner att man faktiskt duger men också många som går och lägger sig på kvällen utan att vilja gå upp igen. Så när blir man egentligen lycklig, är det när man fixar det där betyget, eller när man hittar den perfekta tröjan eller när man kan gå utan för dörren utan en droppe smink?

Egentligen är vi så sjukt bortskämda, för allt det där jag nyss nämnde är så fruktansvärt ytliga och onödiga saker på det stora hela, det finns så mycke folk som har det värre och som inte ens har tid att tänka de tankarna som är vardagsmat för oss, men det som är skillnaden mellan dem och oss är att de ser livet på ett helt annat sätt. Vi är uppfostrade till att vara något och att vara någon, medan dem blir lyckliga av att se sin familj må bra. Vad vi gör, är att glömma bort alla småsaker livet har att erbjuda, allt det där som utgör grunden vi står på, det som vi inte ens lägger märke till, att solen går upp, att våra familjer har det bra, att vi får gå till skolan varje dag - det är ingenting vi bryr oss om.

Samtidigt som jag kan gå omkring och bli grymt irriterad på människor som klagar över vilka dem är, så kommer jag på att det faktiskt är en bra sak också. Vill man ha de perfekta byxorna, så letar man efter de perfekta byxorna. Man sätter alltså upp ett mål mot framtiden, något att sträva mot och kämpa för, och utan mål, vore livet lika meningslöst som tomma batterier, och det är vad jag tror att hela den här lycklighetsmojängen handlar om. Det handlar om självförverkligande, om vilka vi vill vara och vilka vi är.

kommentarer tack.